Retain and Transfer – fotbollens slaveri

Eastham-artik

1885 börjar det traditionella England att vackla. Fotbollens ökade popularitet sprider sig långt ned till arbetarklassen – och i med det är amatöridealen som överklassen värnat om på väg ut. Det engelska FA-förbundet tillåter professionalism. En helt ny marknad öppnas för transfers. Till att börja med var övergångar en väldigt snäll historia och fanns redan. Både officiellt och inofficiellt. Främst registrerade dock klubbar spelare – som i sin tur hade friheten att välja ny klubbadress när säsongen slutade.

För att begränsa större, och rikare, klubbars möjlighet att locka till sig de bästa spelarna gratis ändrades dock detta 1893. Ett system infördes som skulle finnas kvar i 70 år och som gav klubbar all makt.
Retain-and-Transfer.
Retain and Transfer innebar att en spelare fortfarande var bunden till en klubb när hans kontrakt gick ut. Klubben kunde med andra ord kräva en transfersumma för att släppa spelarens registrering, men man behövde vare sig betala lön, låta spelaren träna eller ge några andra förmåner. Bodde spelaren exempelvis i ett hus ägt av klubben kunde han vräkas, tillsammans med familjen, samtidigt som klubben kunde kräva en övergångssumma för att han skulle få byta klubb. Ville klubben förlänga ett kontrakt, kunde man sänka villkoren om det ansågs skäligt. Spelaren kunde skicka in en överklagan till FA (football association) men var likväl bunden till sin klubb.

Med andra ord – spelarens individuella frihet var icke-existerande.

Samtidigt som retain-and-transferssystemet införlivades i den engelska fotbollen lyftes frågan om maximum wage – ett lönetak. Framöver kommer det ämnet behandlas för sig självt här på fotbollsklassiker men det är värt att nämna i sammanhanget, för det ökade orättvisan för spelarna.
1901 röstades ett lönetak igenom som i många fall halverade, i vissa fall betydligt mer, flera spelares löner. Maxlönen på 4£ i veckan motsvarade lönen för en skicklig hantverkare då. Med andra ord en bra lön, men inte mycket mer. Samtidigt tjänade klubbarna mer och mer pengar när publiksiffrorna ökade kraftigt.

60 år senare låg maxlönen på 20£ i veckan. En nivå som med inflation låg något under värdet av taket 1901. Detta innebar att de spelare som hamnade i limbo och drabbades av Retain-and-Transfer inte bara blev av med sin lön och hindrades från att tjäna pengar i en ny klubb; de hade ingen jättehög med pengar att falla tillbaka på. I slutet av 50-talet var det till och med inte helt ovanligt för en industriarbetare att tjäna mer än spelarna. För kom ihåg, lönetaket låg på 20£. Det var således väldigt många som aldrig hade den lönen utan låg en bit under.

1912 hade Retain and transferssystemet hamnat i rättegång när Herbert Kingaby tog Aston Villa till domstol. Fallet skulle dock gå i bitar. Istället för att koncentera sig på det orimliga att begränsa rörelsefrihet för arbetare gick Kingabys advokat istället hårt åt Aston Villas beteende mot Kingaby (klubben var helt ointresserade av spelaren men hade krävt en övergångsumma i två års tid utan att ge honom lön). Och eftersom Villas beteende inte stred mot några regler gick domstolen på klubbens linje. Det låter bisarrt, men tog nästan knäcken på PFA (Players football association) både ekonomiskt och statusmässigt bland medlemmarna.

Det var först 1959 som början till slutet av slaverikontrakten avskaffas. George Eastham, Newcastle Uniteds lovande offensiva mittfältare, vägrar då att skriva nytt kontrakt med klubben och lämnar in en transferbegäran. Eastham anser att huset som Newcastle gett honom och hans familj är obeboligt och att hans övriga förmåner är otillräckliga. Klubben vägrade att sälja sin stjärna och utnyttjade en av många regler i retain-and-transfer till sin fördel. De slutade att ge Eastham en lön eftersom han bett om en transfer. Han i sin tur strejkade,flyttade söderut, och tog ett vanligt jobb.

Först i oktober 1960 säljer Newcastle honom för 47 500£ till Arsenal. Men fallet hade fått stor uppmärksamhet i media. Och PFA, med profilen Jimmy Hill som ordförande, har samtidigt fått ett stort självförtroende efter att ha lyckosamt avskaffat lönetaket 1961. Backad ekonomiskt av spelarfacket tar Eastham sin forna klubb till domstol. PFA och spelarna är ute efter att få ytterligare en frihet. George Eastham summerade det uppenbara väl i Arsenalboken Rebels for the cause:

”Våra kontrakt kunde binda oss till en klubb för livet. De flesta kallade det för ett slaverikontrakt. Vi hade mer eller mindre inga rättigheter alls. Oftast tjänade killen på ståplats mer än oss – inte för att det var något fel med det – men han hade mer frihet att
röra på sig än vad vi hade. Folk i affärer eller läraryrket kunde lämna in en uppsägning och sedan flytta vidare. Det kunde inte vi. Och det var fel.

1963 beslutar domstolen i fallet Eastham vs Newcastle United till spelarens fördel. Retain-and-transfer systemet anses omodernt, oresonabelt och djupt orättvist. Utslaget innebar inte full frihet för spelarna, men retainelementet eliminerades helt. Om en klubb nu ville förlänga ett kontrakt med en spelare var man tvingade att erbjuda ett minst lika bra kontrakt som tidigare. Gjorde klubben inte det hade spelaren rätt till en fri transfer. Spelare riskerade inte heller att bli persona non grata utan rättigheter om han och klubben inte kom överens. En transfer tribunal skulle avgöra meningsskiljaktigheter mellan klubb och spelare vid övergångar.

På två år hade en makaber vändning skett. Spelarna i England hade gått från att vara livegna med mediokra löner till att få en del av kakan, mer makt och betydligt större frihet. Inom tio år hade ligan fått den förste spelaren som tjänade mer än 1 000£ i veckan genom George Best. Klubbar kände sig tvingade att erbjuda längre och bättre kontrakt för att få behålla sina spelare.

Likväl skulle det dröja 32 år innan nästa radika steg togs i transfersystemet.

Share

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *