Konstgräsets plastiga förflutna

I början av 60-talet verkade det inte finnas några gränser på framtiden. USA deklarerade att de skulle sätta en människa på månen. På TV bröt Star Trek och andra Sci-fi serier den ena fantasibarriären efter den andra och konstgjorda material påstods göra livet mycket enklare.
Som konstgräset exempelvis.

Den här amerikanska uppfinningen skulle snabbt leta sin väg in i idrottsvärlden. 1966, bara ett år efter att den introducerades, installerade Baseballaget Houston Astros konstgräs i deras futuristiska nya arena Astrodome. Astrodome var en inomhusarena – för utomhusidrott. Ett genialiskt koncept i USA men något som visade sig vara en omöjlighet att ha levande gräs i. När ”Astroturf”, som det ironiskt kallades, blev tillgängligt hoppade Astros på möjligheten. Initialt installerades konstgräset bara runt baserna eftersom det saknades tillräckligt stora mängder. Så under en period fortsatte Houstonlaget att sprayfärga det döda naturgräset grönt (eller jorden snarare). Det var först när konstgräs installerades i hela Astrodome på sommaren 1966 som det framgick med stor tydlighet för alla att:

  1. Konstgräs må ha varit ett alternativ till naturgräs.
  2. Men det var en snäll benämning att ens kalla det för någon form av gräs.

Spelarna klagade på förslitningsskador vilket inte var konstigt då det mer eller mindre var en tunn matta som rullats ut på betonggolv. Brännskador var vanligt förekommande. Men allvarligast, och för varje sann idrottsälskare är det här viktigast, var faktumet att basebollen inte riktigt var samma baseboll.  Bollen studsade högre, längre och snabbare med både oberäkneliga och, paradoxalt nog, även beräkneliga följder. Den exakta och jämna ytan gjorde nämligen att varje studs blev förutsägbar.

Med det i åtanke var det något förvånande att konstgräset fann sin väg över Atlanten till den mer traditionella idrotten fotboll, och det i England av alla ställen.

Men det gjorde det när Queens Park Rangers 1981 blev det första engelska laget att installera ”Omniturf” för 350 000 £. Det gav ett rätt rejält eko bland landets fotbollsklubbar, där många av rätt självklara skäl var skeptiska, men motsvarade på sätt och vis tidens tankebanor. Publiken hade börjat minska i allvarlig och snabb takt för flera klubbar och QPR såg bara ekonomiska fördelar bakom sin investering. Förutom att klubben skulle slippa spela på det lerbad som Loftus Road ofta förvandlades till (alltså värre än övriga engelska arenor vid den här tidsepoken och det säger en hel del) såg man även möjligheter utanför fotbollen.

Loftus Road skulle bli en multievenemang arena. Med ett enkelt och jämnt underlag, som tålde förslitningar, var det inte så viktigt att skydda den. För det handlade trots allt bara om en förhållandevis tunn matta som rullats ut över betong.

Den första match som spelades på ett annat underlag än naturgräs var mellan QPR-Luton Town den 1 september 1981 i andra divisionen. QPR leddes av Terry Venables, som inom några år skulle göra kometkarriär och bli huvudansvarig i Barcelona, och Luton av David Pleat som även han skulle få en framgångsrik tränarkarriär. Många kritiska röster höjdes inför konstgräsfenomenet, men initialt var tongångarna positiva.

”If teams come here wanting to play, there will be som great games on this pitch. We loved the experience.”

Sa exempelvis Pleat – vilket inte var så konstigt – Luton vann med 2-1 – till stor del genom att deras snabbe ytter Ricky Hill drog stor fördel av det väldigt snabba spelet.

För precis som i basebollen så gick det snabbt. Men det var också mer oförutsägbart. Bollen studsade vid dribblingar och långa bollar kunde bli extremt förrädiska. Samtidigt erbjöds det ett underlag som tillät en mer spelande fotboll. Det mer negativa var dock betydligt tyngre. Mattan som användes 1981 skiljde sig väldigt lite mot den som Houston Astros installerat 1966. Med andra ord var underlaget ännu mer hårt och oförlåtande mot spelare. Brännskador efter glidtacklingar var vanligt förekommande och för de Rangersspelare som spelade på Loftus Road blev det allt vanligare med förslitningsskador. Och precis som i baseboll ansåg många att fotbollen förvanskats till något som var både oestetiskt och fult.

I sju år skulle QPR använda plastgräset innan FA satte stopp för användandet i landets två högsta divisioner 1988. Tre lag tog rygg på Rangers. Luton Town (som uppenbarligen gillade underlaget), Oldham Athletic och Preston North End. Preston blev sista klubb att helt avskaffa underlaget 1994.

Det fanns fördelar för QPR. Laget nådde två cupfinaler under den här perioden och vann andra divisionen 82/83. Och det gick trots underlaget att faktiskt spela bra fotboll periodvis, något som dagens klipp visar. Detta klipp är från den 12 januari 1985. När vädret ställde in flera matcher i ligaspelet kunde QPR möta Tottenham på ett knallgrönt underlag. 27 404 fick se serieledande Spurs hållas till 2-2 i en riktigt underhållande match. Och för en stund verkade det som att de största skeptikerna till plastmattorna kom på andra tankar. Men tre år senare satte FA punkt.

Men tiderna ändras. Precis som konstgräset. Under de senaste åren har matcher på nivåer som VM-kval och Champions League spelats på den senaste generationen och 2016 har 9 av 16 lag i Allsvenskan konstgräs som underlag. Det som tidigare var total tabu är nu faktiskt en möjlighet i England där diskussioner väckts om det ska tillåtas igen.

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *