Den bisarra fotbollsvärlden i DDR

DDRTvångsförflyttade lag och spelare.
En hatad säkerhetspolis som styrde resultat och som hade informatörer i varje lag.
Och en bister verklighet som väntade när muren föll.
Det här är historien om Östtysk fotboll.

I dagens fotbollsklassiker tänkte vi göra ett avstick från små inblickar bakåt i tiden och titta in i värld som pågick bakom murar i fyra årtionden. En värld som var bisarr, hade både uppseendeväckande och mediokra resultat och som idag lever en till stor del anonym tillvaro i den nationella ligan. Östtysk fotboll är en historia värd att berätta.

Efter andra världskrigets slut förbjöds samtliga organisationer inom Tysklands gränser. Det inkluderade idrottsorganisationer. När seriespel till slut återupptogs så var det i kommunismens välregisserade famn. Det dröjde till och  med 1963 innan Västtyskland fick en högsta serie i form av Bundesliga. DDR hade sin Oberliga redan 1949. Men den skiljde sig åt anmärkningsvärt från grannen i väst på mer än ett sätt.

Namnen

Till att börja med kan vi ta vad lagen blev döpta till. I sann kommunistisk anda skulle orten, eller organisationen, bakom laget få sätta sin prägel. Några exempel;

Lokomotive Leipzig (järnvägsarbetare)
Dynamo Berlin (stats/hemliga polisen)
Chemie Leipzig (kemisk industri)
Wismut Aue (Järngruvor)
Vorwärts Berlin (Framåt – med koppling till armén)
Motor Zwickau och Turbine Erfurt (motorindustrin)
Aufbau Magdeburg (Tillverkning)

Sedan fanns det ytterligheter som FC Karl Marx Stadt (som staden Chemnitz skulle bli omdöpt till). Ett lag som dessutom skulle finnas i dubbel tappning som ni kommer att få läsa strax.

Det var inte heller ovanligt med konstanta namnbyten innan namnet föll väl i smak. Innan Carl Zeiss Jena exempelvis fick bära sitt originalnamn hette de både Mechanik Jena, Motor Jena och Stadion Jena.

Förflyttningarna

Dresden hade redan innan Tyskland delades varit ett av landets bästa klubbar. 1950, då i form av SG Friedrichstadt, mötte laget Zwickau i vad som i realiteten var en avgörande match om mästerskapet. Friedrichstadt tog ledningen men sedan tilläts Zwickau att brutalt gå loss på motståndet. Flera spelare skadades och Dresdenlaget förlorade med 5-1. Tusentals fans stormade planen efter matchen och misshandlade en av spelarna i Zwickau. Sådana rebelliska fasoner hade bara en utväg i den östtyska fotbollen. Inom loppet av några veckor lades Friedrichstadt ned och flera spelare flydde västerut (inklusive Helmut Schön som skulle bli förbundskapten och världsmästare med Västtyskland 1974).

Behovet av en ny klubb var stort i det idrottstokiga Dresden. Så för att blidka befolkningen bildades en ny klubb i statens intresse. Volkpolizei Dresden. Spelare handplockades från Oberligas elva övriga lag och sedan vann Dynamo Dresden (som klubben bytte namn till) både östtyska cupen och ligan. Det tyckte Erich Mielke, chefen för säkerhetspolisen, var så intressant att han sonika flyttade hela laget 1954 till Östberlin där han ville bygga ett starkt fotbollslag.

Dynamo Dresden fanns kvar, men skulle glida ned ända till fjärde divisionen innan de var åter tillbaka i Oberliga ´62.

Ett annat lag som tvångsförflyttades var föregångaren till Hansa Rostock. Empor Lauter var ett lag från en liten ort som nådde toppen av Oberliga. Det var också ett lag från gränslandet mot Tjeckien, där östtysk fotboll redan hade flera prominenta lag inklusive FC Karl-Marx-Stadt. För att sprida ut elitfotbollen bestämdes det sonika att Lauter gott kunde bli av med sitt lag när den strategiskt viktiga staden Rostock behövde ett. Sagt och gjort Empor Lauter blev Empor Rostock och sedermera Hansa Rostock.

Att klubbar döptes om, lades ned eller förflyttades mot sin vilja som ovan var inget ovanligt. Det var först 1966, när DDR bestämde sig för att låta elva klubbar bli renodlade fotbollsklubbar med fokus på att utveckla talanger som de ständiga namnbytena och tvångsförflyttningarna bromsades ned och skedde i mindre omfattning. Spelare kunde däremot fortfarande få infinna sig i att få en biljett med adress ny stad och ny klubb. Något Erich Mielke skulle utnyttja konsekvent senare på  70- och 80-talet med ”hans” klubb Dynamo Berlin.

Landslaget

Kanske som en följd av att det ständigt fanns en övervakande storebror så nådde östtysk fotboll aldrig några stora framgångar på landslagssidan trots att landslaget var betraktat som ett svårt motstånd. Initialt berodde det på att spelare mer togs ut från idealisk lämplighet framför skicklighet. Senare skulle det bero en tendens att ständigt snubbla på mållinjen. Ibland med nästan komiska proportioner. I kvalet till EM 1976 behövdes exempelvis bara en seger mot Island. Det blev oavgjort hemma och förlust borta. I den olympiska fotbollen dominerade dock DDR, precis som de andra lagen i östblocken, när deras ”amatörer” som egentligen var A-landslagen deltog. Det blev guld i Montreal ´76, silver i Moskva ´80 och ytterligare två brons medaljer (´64 och ´72). Just 70-talet var kanske den starkaste eran för Östtysk fotboll. Präglat av elitsatsningen som gjordes på sextiotalet kom en ny generation av spelare fram. Förutom framgångar på klubbnivå nådde landslaget också till slut ett VM-slutspel. Och ironiskt nog skulle det bli till det VM som grannen i Väst skulle hålla 1974.

Kort sammandrag från Västtyskland mot Östtyskland i VM ´74.

Ännu mer ironiskt var att både Väst- och Östtyskland lottades i samma grupp. Efter att båda landslag var klara för andra omgången vann DDR med 1-0 efter ett mål av Jürgen Sparwasser. Betydelsen av segern var man inte sen med att lyfta fram i hemlandet. Men i själva verket var det en riktig Pyrrhusseger. I andra omgången hamnade DDR i samma grupp som Brasilien, Holland och Argentina. Västtyskland hade å andra sidan betydligt mer överkomliga Jugoslavien, Sverige och Polen att handskas med. Och det blev ju Västtyskland, under ledning av forne Dresdenbon Helmut Schön som blev världsmästare.

Vm ´74 skulle bli det enda mästerskapet DDR kvalade in till. Ett av de sista mästerskapetn som Östtyskland var ytterst nära att kvala in till var, återigen ironiskt, EM ´88 i Västtyskland.

Stasis roll

Vid sin höjdpunkt hade Stasi nästan 100 000 anställda och nästan dubbelt så många informatörer. I ett land med 16 miljoner invånare så säger det sig självt att var du än vände ögon, öron och framför allt öppnade munnen så fanns det en stor risk att någon registrerade allt. I takt med att muren byggdes i början av 60-talet och Östtyskland försökte begränsa flyktingströmmen västerut fick Stasi en allt större makt.

Fotbollen var inget undantag. Dynamolagen var självfallet fyllda med informatörer. Men i varje klubblag fanns det även några som rapporterade vidare och i vissa fall stoppade planerade avhopp från spelare. Vissa lyckades dock fly västerut. En av de mer kända var Lutz Eigendorf. Och pinsamt nog för DDR så tillhörde han Dynamo Berlin, Stasis egna lag.

Eigendorf flydde 1979 efter en träningsmatch mellan hans Dynamo och FC Kaiserslautern. Efter ett års avstängning från UEFA spelade han först för Kaiserslutern innan han gick över till Eintracht Braunschweig.

Mielke, Stasi och partiledningen var rasande över avhoppet. En gigantisk operation sattes in, Stasifiler bekräftar att så många som 50 agenter/informatörer bevakade Eigendorf som uttryckte stark kritik mot DDR-regimen i väst. De satte även in ett flertal ”charmörer” vars roll var att förföra Lutz fru Gabrielle (något de även lyckades med. Inom kort tog hon ut skilsmässa).

Unfallauto Eigendorf
Bilen som Lutz Eigendorf dog i

1983 kraschade Eigendorf med sin Alfa Romeo och avled på grund av skadorna. Obduktionen visade att han var kraftigt alkoholpåverkad, trots att vittnesuppgifter visade att han bara tagit en öl under kvällen. Stasi låg bakom mordet.

Jörg Berger var en annan avhoppare ´79 som skulle bli en relativt framgångsrik tränare i 30 år. När han nåddes av Eigendorfs dödsfall blev han chockad.

”Jag underskattade Stasi, ända till händelsen med Eigendorf. En journalist berättade för oss vad som hänt och jag vände mig till min fru och sa att nu var jag tvungen att bli mer försiktig. De är kapabla till allt.”

Berger skulle själv överleva ett förgiftningsförsök bara några år senare.

Att alla klubbar var infiltrerade av Stasiagenter, samt att spelarna hade det rätt välmående i sina lag, gjorde att antalet flyktförsök från Oberligaspelare förblev begränsat under 70- och 80-talet.

Klubblagen

Under DDR-Oberligas första 15-16 år växlade mästerskapen mellan ett antal lag. De främsta var Karl-Marx Stadt och Vorwärts Berlin.  Återigen spelar dock DDR:s bisarra historia in här. För även om Karl-Marx Stadt stod för fyra ligaguld så var det inte samma klubb, inte ens samma stad som stod för gulden. Wismut Aue var ett starkt ligalag i början av 50-talet. De styrande krafterna bestämde sig därför, som så många andra gånger, att måla om fotbollskartan. I det här fallet blev dock inte Aues befolkning av med sitt lag. Det blev bara omdöpt till att matcha den angränsande staden Chemnitz nya namn – det mer politiskt korrekta Karl-Marx Stadt.

Vorwärts Berlin var en förflyttad klubb som bildats i Leipzig 1951 och som fram till 1970 var en kraft inom östtysk fotboll. Det blev sex ligaguld innan klubben återigen förflyttades till Frankfurt-Oder nära den polska gränsen. Erich Stielkes Dynamo Berlin hade ännu inte vunnit ett ligaguld och behövde mer utrymme i huvudstaden. Vorwärts skulle inte vinna ligan igen.


FC Magdeburg vinner Cupvinnarcupen inför tomma läktare

Östtysk fotboll handlade istället, och är mer känt för, Dynamo Dresden och Dynamo Berlin. Dresden tillsammans med FC Magdeburg skulle dominera Oberliga under 70-talet och vinna ligan växelvis mellan varandra. Dessutom skulle de öka respekten för östtysk fotboll. 1974 blev FC Magdeburg Östtysklands enda segrare i en europeisk turnering när laget besegrade AC Milan med 2-0 i Rotterdam. Finalen sågs för övrigt av 4 641 åskådare (UEFAs egna siffra). En bottennotering i finalsammanhang. Samma säsong var Lokomotiv Leipzig i semifinal av UEFA-cupen.

Dresden var å andra sidan ofta långt framme i de europeiska turneringarna och nådde inte mindre än åtta kvartsfinaler, men bara en semifinal. Ofta stod övermäktigt motstånd i vägen. Exempelvis mötte Dresden Liverpool inte mindre än tre gånger på 70-talet. Dynamo Dresden var också ett av Oberligas mest populära lag. När ligan snittade som mest 12 000 åskådare på 70-talet lockade klubben som mest 30 000 i snitt till Rudolf-Harbig Stadion. Mest ligaguld hade dock inte Dresden. Trots att de inte vann Oberliga förrän 1979 skulle Erich Mielke till slut få sitt ligaguld. Och när han väl fick det skulle det komma tio stycken. I följd.

Trött på övriga klubbars dominans såg Dynamo Berlin till att fler av landets bästa spelare hamnade i huvudstaden. Och eftersom Mielke hade domarbasen kring sitt lillfinger var det regel, snarare än undantag, att Dynamo fick straffar på övertid, eller att motståndare fick bortdömda mål. Som mittfältaren Rainer Ernst sa i Uli-Hesse Lichtenbergers utmärkta bok om tysk fotboll, Tor!

”Vi hade de bästa spelarna. Men när du såg några av dombesluten som gick vår väg, då började man verkligen ifrågasätta saker och ting.”

Det mest uppenbara, och något som orsakade enorma protester över hela DDR skedde 1986. I seriefinalen mot Lokomotiv Leipzig behövde Stasis favoritlag en poäng för att ta hem ligan. När klockan tickade mot 90 minuter, och Leipzig var i en 1-0 ledning, lät domaren Bernd Stumpf klockan fortsätta gå. Och gå. Uppgifterna säger att uret var på löjligt långa 95 minuter när Stumpf hittade en straff. Dynamo Berlin gjorde självfallet mål och vann ligan på nytt. De starka reaktionerna efter matchen gjorde att Mielke och Stasi var tvungna att agera. Så Stumpf fick sitta hemma i lägenheten och säga Humpf. För han blev syndabock och avstängd från fortsatta domaruppdrag.

Dynamo Berlin
Östtysklands mest hatade lag och en symbol för förtryck

Dynamo Berlins gynnsamma läge satte dock sina spår ute i Europa. Under 80-talet stod som sagt flera östtyska lag för starka prestationer i Europa. Förutom Dresden nådde Carl Zeiss Jena som bekant cupvinnarcupfinalen 1981. Lokomotiv Leipzig gjorde samma sak 1987.

Berlin, utan konstant hjälp genom styrda domare, hade det betydligt svårare. 1984 nådde man kvartsfinal där de förlorade mot Roma. Utöver det var det kontinuerliga respass tidigt i turneringarna. Så något paradoxalt var DDRs mest framgångsrika lag i Europa de lag som tvingades leva i skymundan av Mielkes Dynamo Berlin. Efter murens fall väntade en ny hård vardag för alla klubbar.

Mer om det i del 2. 

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *