Elljuset gör entré

Om man nämner nymodigheter inom den normalt sett så otroligt traditionella fotbollen så har det hänt en del de senaste 25 åren. Regelmässigt inte så mycket. Avskaffandet av bakåtpassningen har varit en av de mest radikala efter ändringen av offsideregeln på 20-talet (en ändring som fick målsnittet att öka mångfaldigt för övrigt). Däremot på plan har det hänt en hel del på senare tid. Målkameror kommer nog bli standard inom ett par säsonger. Domare har fått spray och kan motverka det största fusket vid fasta situationer och i Europa­cuper har vi numera två straffområdes­­domare. Här hemma i Sverige har vi vår egna förändring i form av konstgräs­planer där antalet i Allsvenskan nu överstiger naturgräs. En förändring som vare sig spelare eller majoriteten av fans gillar speciellt mycket. Men det är här för att stanna.

Motstånd till förändringar har alltid varit stark inom fotbollen. Idag gör jag en liten avhandling kring något som idag är fullt naturligt, men som många länge stred emot. Strålkastarljuset.

Som sig bör så hittar vi ursprunget till elljuset i fotbollens moderland – och konflikten kring den – i Storbritannien. Redan den 14 oktober 1878 spelades den första matchen i Sheffield. Matchen var en vänskaps­match mellan spelare som hade valts ut av Sheffields fotbolls­förbund. Nyfikenheten bland allmänheten var stor, 12.000 löste biljett och det uppskattas att närmare 7-8 000 människor plankade. 20.000 personer kom alltså för en måndags­match, en otrolig publiksiffra med tanke på att FA-cupfinalen samma år hade lockat 5.000 personer.

Strålkastar­ljusen var en succé. Två maskiner drev fyra Siemens­lampor som var placerade i varje hörn. Lamporna motsvarade 8.000 tända ljus var. Matchen slutade 2-0 där lagkaptenerna i båda lagen inte bara var bröder utan även personer som skulle ha inflytelserika liv. William Clegg skulle adlas och bli borg­mästare i Sheffield medan hans bror så småningom blev ordförande för engelska fotbollsförbundet, FA

Tre veckor senare genomfördes en likartad match i London på Kennington Oval som idag är helig mark för Cricket men som under 1870-talet hade stor vikt för större fotbolls­matcher. Till skillnad från matchen i Sheffield skulle emellertid Londonmatchen sågas i press. ”Vem vill spela en match i konstgjort ljus?” skrev Illustrated Sporting and Dramatic News (det här kan vara en av de bästa namnen på en tidning jag läst för övrigt). Därefter skedde uppvisnings­matcher – ofta arrangerat av större bolag som ville demonstrera möjligheterna med ljus från och till. 11 år senare på Belle Vue Gardens i Manchester möttes Ardwick (senare Manchester City) och Newton Heath (senare Manchester United) i en välgörenhetsmatch för offren i Hyde Colliery explosionen. Strålkastarljusen bestod av Naftabrännare som drevs med lufttryck till brännarna som skapade ett rejält, men oerhört varmt, ljus. Tänk er en paraffinlampa gånger 100. Det fanns således flera varianter av strålkastarljus.

Det skulle dröja till slutet av 20-talet innan frågan höjdes på riktigt om att införa möjligheten till matcher i strålkastar­ljus. Som många gånger tidigare var det Arsenal och legendariske managern Herbert Chapman som var pådrivande för en förändring. Men FA var extremt traditionella och i augusti 1930 röstade man igenom ett totalförbud för klubbar att ens spela vänskapsmatcher mellan varandra. Arsenals experimentation bestod därför av matcher bakom stängda dörrar mellan första- och reservlaget (där bilden ovan är hämtad ifrån).

Det tog 20 år innan frågan på allvar sågs över igen. I december 1950 gjordes en översyn av regeln som förvisso möjliggjorde att matcher skulle få spelas i elljus, men förutsättningen var att FA eller lokala förbunden godkände detta först och det fick under inga omständigheter ske under en tävlingsmatch. Men det här öppnade för träningsmatcher som skulle bli oerhört populära. I december 1954 mötte Wolverhampton, då i en storhetsperiod, ungerska Honved med bland andra Ferenc Puskas. Matchen på Molineux spelades inför 55.000 åskådare och visade inte bara möjligheterna med strålkastarljus utan gav även en indikation på hur populärt europaspel kunde bli. Längst ned kan du see ett klipp från matchen

Två månader senare beslöt FA att tillåta elljus vid omspel i FA-cupen vilket var ett banbrytande beslut. I september 1955 spelade Kidderminster Harriers och Brierley Hill Athletic en omspelsmatch i kvalet till FA-cupen och blev därmed den första tävlingsmatchen i England att spelas i strålkastarljus. I november spelade England mot Spanien på Wembley (seger med 4-1) och den 22 februari spelades den första ligamatchen på Fratton Park mellan Portsmouth och Newcastle. Elljus hade börjat bli standard i England och de kommande europacuperna skulle göra att det snart blev standard på europeiska arenor.

Det intressanta i normaliseringen av strålkastarljusen var inte bara att det tog årtionden innan ett stelbent FA gav efter. Det fanns även ett stort motstånd hos spelarna. Inte på grund av ljuset utan på grund av att spelarna ansåg att de fick spela fler matcher utan skälig betalning.

Det låter så klart konstigt att spelare protesterade mot extra matchbonusar men i en historisk kontext så var det inte så märkligt. 1955/56 skedde det en hätsk debatt angående spelares ersättning. Det rådde ett tak kring spelarnas löner och 1955 låg taket på 15£ i veckan vilket inte var mer än 20% mer än vad en vanlig industriarbetare tjänade. Med tanke på vad fotbollsspelare försakade karriärmässigt, och med tanke på hur välfyllda fotbollsläktarna var, så var det inte orimligt att spelarna började protestera mot att få spela fler matcher.

Sunderland, en klubb som historiskt sett varit drivande i att införa lösare regler lönemässigt, föreslog 1954 och 1955 att spelare skulle få 5£ extra för att spela matcher i strålkastarljus. Ligans klubb­representanter röstade, föga förvånande, nej till detta. Spelarfacket satte hårt mot hårt i mars 1956 när facket tog ett fast beslut om att alla matcher i elljus skulle betraktas som övertid och att ersättning skulle ges därefter. En strejk utlystes bland PFAs (Professional Footballers Association) medlemmar att från och med 13 mars vägra spela i elljus. Först då gav FA efter och tillät extra ersättning. En ersättning som skulle bli obsolet bara fem år senare då lönetaket avskaffades och den ytterst marginella skillnaden mellan en professionell fotbollsspelare och en vanlig arbetare försvann.

England hade gett efter och europa­cuperna för klubblag hade samtidigt sett sitt första ljus. Inom kort skulle strålkastarljusen inte bara bli en exotisk upplevelse, utan norm på fotbollsarenorna. Den 26 augusti 1959 skulle Sverige få uppleva sin första elljusmatch i tävlings­sammanhang då Djurgården och AIK möttes på Råsunda i den 15:e omgången av Allsvenskan. 38.255 åskådare fick se Djurgården vinna med 4-2 efter att AIK tagit ledningen med 2-0 i första halvlek.