Inspirationen till Brolin ´94?

 

Under 70- och 80-talet tillhörde Belgien det absoluta toppskiktet inom europeisk fotboll. Landslaget, med spelare som Jan Ceulemans, Erwin Vandenbergh, Eric Gerets och Jean-Marie Pfaff nådde exempelvis EM-finalen 1980 och slutade fyra i VM ´86. Klubblagen tillhörde eliten. Mellan 1976 och 1990 var ett belgiskt lag den ena finalparten i någon av de tre europeiska cuperna vid inte mindre än tio tillfällen. Anderlecht var här i en kategori för sig med sex framträdanden, varav fyra i Cupvinnarcupen.

Men 1982 var det ett annat lag som nådde finalen av Cupvinnarcupen. Standard Liegé. Och de skulle möta inga mindre än Barcelona. På Nou Camp som var den designerade finalarenan. En totalt omöjlig uppgift idag kan tyckas – men absolut inte då. Liegé var späckat av belgiska landslagsmän som redan nämnde Gerets, målvakten Michel Preud´homme och holländska stjärnorna Arie Haan och Simon Tahamata. Dessutom hade de en avig svensk anfallare i form av Benny Wendt som byggde vidare på fem etablerade och framgångsrika år i tyska Bundesliga.

Inför finalen den 12 maj hade Liegé redan säkrat ligatiteln under legendariske managern Raymond Goethals (det skulle senare framkomma en skandal gällande det två år senare*). Barcelona å sin sida hade missat ut på ligatiteln genom att sluta bakom Real Sociedad som tagit hem sin andra raka serieeger i en stenhård upplaga av La Liga. Barca hade enbart spanjorer i laguppställningen i matchen mot Liegé med ett undantag. Och det var inte tysken Bernd Schuster som missade matchen på grund av skada utan dansken Allan Simonsen, framröstad som Europas bäste spelare 1977.

Simonsen skulle spela en nyckelroll i matchen. Men först efter att Standard Liegé chockartat tagit ledningen genom en frisparksvariant som frambringar starka minnen från VM ´94. Istället för att avlossa sitt beryktade skott rullade Arie Haan bollen till vänster muren till en framrusande Benny Wendt. Bollen in till Guy Vandermissen från svensken var perfekt och i den åttonde minuten tystades 80 000 på Nou Camp.
Simonsen skulle dock kvittera på övertid i första halvlek efter en kavalkad av målchanser där Preud´homme storspelat.

18 minuter in i andra halvlek avgjorde sedan Quini, en av Spaniens främsta anfallare under denna tid. Med hemmapubliken i ryggen och ett spelövertag kunde Barcelona sedan hålla undan och ta hem sin andra Cupvinnarcuptitel.
För Allan Simonsen skulle det hela dock snart bli en bitter historia. När Barcelona krossade transferrekordet genom att betala fem miljoner pund för Diego Maradona under sommaren (en följetong likt Neymars nuvarande övergång för övrigt) så innebar det att klubben hade tre utlänningar tillsammans med Schuster och Simonsen. Endast två fick spela samtidigt. Simonsen blev ursinnig och begärde en transfer. Fotbollsvärlden chockades när han under hösten valde bort både Real Madrid och Tottenham Hotspurs för…, Charlton Athletic i engelska andradivisionen.

Men det är, som vi brukar skriva, en annan historia.

Matchfakta

Barcelona-Standard Liegé 2-1 (1-1)
0-1 Guy Vandermissen (8), 1-1 Allan Simonsen (45), 2-1 Quini (63)

Barcelona (4-3-3): Urruti (mv) – Gerardo, Migueli, José Ramón Alexanko, Manolo – José Sánchez, Josep Moratalla, Esteban – Allan Simonsen, Quini, Francisco Carrasco
Standard Liegé (4-4-2): Preud’homme (mv) – Eric Gerets, Theo Poel, Walter Meeus (utvisad 90:e), Gerard Plessers – Guy Vandermissen, Jos Daerden, Arie Haan, René Botteron – Simon Tahamta, Benny Wendt

Publik: 80 000

Fotnot

* Skandalen i detta fall var att det 1984 framkom att Goethals föreslagit och igångsatt ett mutförsök mot Waterschei i sista omgången av belgiska ligan. Allt för att spara sina spelare inför finalen mot Barcelona. Goethals tvingades avgå.

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *